NB

Detta skrev jag till min församlings månadsblad, om Indien .

(Det kanske är vissa saker som låter lite "konstigt", det kan vara lite svårt att förstå allting. )

Indien 2008, Gud förvandlade mitt liv

Jag minns det som igår…
Det var kväll och jag satt i min säng. Innan jag slöt ögonen för sömn tog jag en liten stund med Gud. Den kvällen bad jag en enkel men livsförvandlande bön, någonting i den här stilen: ”Gud, jag orkar inte mer. Nu överlåter jag hela mitt liv till Dig, låt Din vilja ske i mitt liv. Visa vad Du har för planer för mig och sänd mig vart Du än vill så lovar jag att jag ska göra vad Du än ber mig om att göra. Amen.”

Sådana böner hade jag ju bett innan men den här gången kom det från djupet av mitt hjärta och efter den bönen har mitt liv aldrig vart detsamma. Gud planterade då ett litet frö av drömmar i mitt hjärta, att få åka till Indien år 2008 med min klasskompis Cornelia Nilsson som hade fått samma dröm. Vi hade inga pengar, ingen att åka med och inget att komma till i Indien. Men det lilla vi hade använde vi, vår tro och längtan. Vi litade på att det var Guds plan och att Han då skulle hjälpa oss med allt som behövdes, och det gjorde Han.

 Så för att göra en lång historia kort så var det inte så länge sedan planet landade i Delhi, i Indien, och våra drömmar blev verklighet.
-
När jag, Cornelia och resten av teamet från Uppsala kom ut från flygplatsen möttes vi av en annorlunda doft, värme och en helt ny värld. Vi hoppade snabbt in i en taxi och när vi åkte där på de indiska gatorna satt man bara och gapade, vad var detta för land? Människor bar stora lass på huvudet, kärror och cyklar.

Några barn gick klädda i skoluniform på väg till skolan, andra bodde på gatan med sin mamma och sina syskon. Helt plötsligt stod en ko mitt i vägen, och hundflockar sprang över gatan, alla bilar tutade och körde kors och tvärs! När vi körde in på gatan där hotellet låg fick jag världens kulturchock! Nu stod jag mitt ibland fattigdomen och smutsen; barn som lagade mat på den torra marken och som kom fram till en och tiggde om pengar. Deras trötthet man såg i ögonen och deras svaga rop efter hjälp skar som en kniv i hjärtat. Detta var ”real life” för dom, när allt i Sverige är så uppbyggt och organiserat, rent och fint o.s.v.

 Vi åkte vidare till Calcutta med tåg (17 timmars tågresa) och där var fattigdomen större än man kunnat ana. Den första dagen kändes som 1 vecka p.g.a. alla intryck och kontraster man mötte. Det var tungt att se all fattigdom, alla människor som levde på gatan och led av alla möjliga slags sjukdomar. I Calcutta är det väldigt mycket hinduism och där finns även ett hindutempel där man tillber dödsgudinnan Shiva. Vi gick igenom det templet en dag och när man gick där började man automatiskt be i tungor. Man kände starkt den onda andevärlden och det var då man förstod anledningen till stadens fattigdom och mörker.
Vi var på Moder Teresas barnhem en dag där vi mötte barn med olika sjukdomar.
Ett barn var fött i åttonde månaden och hade inte fått all den näring han behövde. Han var mindre än en docka och han grät så förfärligt tills jag tog upp honom i min famn och log kärleksfullt mot honom. Då log han med hela ansiktet och det rörde mig på djupet. Man blev så rörd av alla som arbetade på detta barnhem, som väljer att inte gifta sig, leva väldigt enkelt och bara ge allt för någon annan.

De tre sista dagarna i Calcutta hade vi en ungdomskonferens tillsammans med ett gäng kristna ungdomar från staden. Konferensen hade vi på Science City, en fin och ren park som låg ca 100 meter bort från slummen, kontraster! Det kom runt 500 indier till konferensen och vi dansade, sjöng, predikade och bad för människor.

Det som rörde mig mest var den längtan efter Gud man såg hos människor. Det var människor från hindubakgrunder, tonårstjejer som hade prostituerade mammor, mammor med sjuka barn o.s.v. Det var en liten pojke som var runt 9 år som berättade att hans pappa hade blivit misshandlad och han ville att vi skulle be för honom. Sedan såg jag hur pojken böjde sina knän, knäppte sina händer och bad, tårarna rann ner för hans kinder.  Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt som jag fick vara med om i Indien och särskilt under konferensen. Människor blev helade, frälsta och befriade från demoner. På lördag kvällen kom den Helige Ande starkt över mig och jag föll på knä inför Gud och tårarna bara strömmade. Jag upplevde vilken stor kärlek Gud har till Calcutta och att Han kommer förvandla hela staden. Min kärlek till Indien är stor och jag kommer snart att åka tillbaka! Det är skönt att veta vart Gud vill ha en någonstans. Man kände att man hade så mycket att ge och så mycket att lära. Jag hoppas att jag kan åka tillbaka dit så snart som möjligt, så hjälp mig gärna i bön för det!

Jag vill bara avsluta med att säga: Ge aldrig upp en dröm, för drömmar får man för att de ska bli verklighet! Bara man ger dem till Gud så blir det bäst!
Till sist vill jag bara tacka alla som har hjälpt mig att komma iväg till Indien: mina fantastiska föräldrar Roger & Ulrica, vårt underbara pastorspar Stefan & Marie och så alla andra som har stöttat mig. Men först och främst min älskade Fader i himmelen, utan Honom hade jag fortfarande varit kvar i det mörker jag faktiskt var i en gång. Gud välsigne er alla! / Natalie Bengtsson