lovet går mot sitt slut & vi alla fäller våra tårar.
2008-10-31 @ 13:05:08
Här sitter jag & har precis läst ett vittnesbörd från Maria Sandberg som bor i Calcutta, INDIEN. Ni kan läsa det här nedan ifall ni vill! Det hoppas jag ni gör. GOD IS GREAT! ♥ Jag, Michelle, Lucas & farmor har nyss kollat klart på Stewart Little 2, som Michelle brukade kolla på 2 gånger/dan när hon var mindre :)
Idag är det alldeles grått ute, it's a little bit jobbigt. Så därför ska jag tillbringa dagen åt att städa rummet + möblera om. Det behövs! Och ikväll så blir det IDOL, god mat & gemenskap med familjen - det bästa med fredagar!
Som sagt - lovet är snart slut, & det är sorgligt, för det är verkligen skönt att kunna sova hur länge man vill. Fast idag vaknade jag av en puss från Lucas (lillebror). Kl. 10:30, så det var ju okey ändå. Drömde en mycket sjuk dröm precis då, så jag är glad att han väckte mig :)
Jag önskar er alla en skön fredag, ta hand om er ♥
Vittnesbörd från Maria Sandberg:
Vittnesbörd från Indien
Jag hade precis återvänt till Indien och hunnit vara här i ca två veckor när jag fick vara med om hur Herren räddade mig mirakulöst. Tillsammans med min cellgrupp, 8 stycken indier så hade vi åkt till en by I norra Indien för att genomföra tre dagars program av VBS (Vacation Bible School) för barnen på den platsen. Jag var den enda vita I teamet. Förutom VBS skulle vi göra hembesök och arrangera bönemöten I olika troendes hem. Första och andra dagen på VBS genomfördes utan några problem och barnen fick ta emot undervisning och välsignelse från Herren. Min uppgift var främst att berätta om en missionär. Jag hade valt att berätta om William Carey som kallas för missionens fader och som kom till och gjorde ett fantastiskt arbete I Indien under nästan 40 års tid. Jag berättade om hans kallelse, börda för att nå de förlorade, hans familj, arbete i Indien och också om alla de strapatser och utmaningar som han fick möta och också om hur Herren hjälpte och styrkte honom I allt. Barnen lyssnade uppmärksamhet och vår bön var att Herren skulle lägga ner några missionskallelser I deras hjärtan och en börda för att nå de förlorade I den byn de bodde I och på andra platser.
På kvällen, den andra dagen av vår teamresa blev vi uppmuntrade att besöka några olika troendes hem för att be för dem. Vi åkte alla dit, glada att få gå I Herren Jesu namn. Vad som väntade oss kunde vi inte ana. Efter att ha besökt några hem så gick vi till ytterligare en familj som så gärna ville att vi skulle komma. Några I teamet sjöng om Jesus som har befriat oss och vi bad för familjen. Då plötsligt hör vi en man utanför huset som börjar ropa ilsket med hög röst på Bengali; “Vad gör ni här? Ni får inte ha bön här!! Vi vill inte ha bön I det här området! Vi vill inte ha några kristna här! Varför har ni kommit hit? Ni kristna borde skämmas!” Detta ropande pågick säkert ca 20 min och medan det pågick så befann sig teamet inne I en familjs hus. Eftersom jag var den enda vita och den enda utlänningen på den platsen så fick jag gömma mig I ett rum som de släckte. Där satt jag ihopkrypen med sjalen över huvudet och bad allt vad jag kunde att Herren skulle komma till vår räddning. Jag tog också upp min telefon och ringde till en Pastor som var I ett av grannhuset och berättade för honom var som pågick. Jag visste inte hur jag och de andra I teamet skulle ta oss därifrån. Jag bad och hoppades att mannen som ropade skulle gå därifrån men istället så började han ropa till familjen som gömde oss: “ Vilka har ni där inne? Släpp ut dem annars bränner vi ner erat hus!” Den familjen blev ju naturligtvis rädda då och däför så föste de ut oss alla. Jag tänkte att jag måste försöka gömma mig så jag hade lagt sjalen på huvudet och min plan var att fly till grannhuset. När jag kom ut genom familjens dörr så såg jag dock att utanför deras hus stod ca 30 st män uppradade I två rader och hela vägen var helt upplyst av en gatulykta. Så min plan att försöka gömma sig misslyckades totalt. Enda flyktvägen för mig var att gå mellan alla de män som stod uppradade. Stämningen var minst sagt spänd och mycket ilska och hat låg I luften. Jag började småspringa mellan de två rader av män som stod där, hela tiden med en ivrig bön till Jesus på mina läppar om att rädda mig och de andra I teamet. När jag hade kommit en bit så drogs deras uppmärksamhet till mig och började ropa: Titta, hon försöker fly, fånga henne! Fånga henne först! Det är på grund av henne allt detta sker. Fånga henne!” Jag märkte att det var några män som sprang efter mig och en man kom framför mig också och stirrade ilsket på mig. I denna stund så hade jag tappat bort vart jag var och visste inte vilken väg jag skulle gå så jag började säga högt; “Var ska jag gå?” Då, efter några sekunder,som kändes som en evighet kom en flicka från församlingen och tog min hand och visade mig var jag skulle gå. Hon uppmanade också den mannen som hela tiden kom framför mig att låta mig vara! Vi hade nu svängt in på en mindre väg som var mörk. Jag bad hela tiden, småsprang och tittade ner I marken och visste inte vad som skulle hända nästa sekund. Jag hörde att det var män som sprang efter mig. De ropade “Fånga henne!” Då plötsligt såg jag upp och fick se Pastorn som jag hade ringt tidigare till komma ut från grannhuset på sin motorcykel. Han var på väg till polisen för att hämta hjälp från dem. Han var en bit bort så jag fick ropa högt för att han skulle höra mig. Han hörde att någon ropade och stannade motorcykeln. Jag sprang allt vad jag kunde och hoppade upp på motorcykeln och vi åkte iväg. Jag darrade I hela min kropp men började tacka Herren för att jag kunde åka därifrån. Jag tittade aldrig bakåt men fick veta efteråt att det var ca 10 män som hade sprungit efter mig för att fånga mig. Om jag hade tagit mig till grannhuset så hade det inte varit säkert så räddnigen var att just då när jag kom så dök också Pastorn upp med motorcykeln så att jag kunde fly därifrån. Herren grep in och räddade mig i rätt tid. Samma kväll flydde jag vidare I en bil till en stad två timmar därifrån.
När jag hade flytt så hoppade männen istället på de andra I teamet och två av dem blev slagna och deras biblar brändes. I en av de familjer som vi besökt bodde en lokal Pastor som blev mycket slagen och varnad att inte predika på den platsen. Senare så vände Herren denna händelse till ett underbart vittnesbörd. Den lokala Pastorn fick istället tillstånd från polisen att ha bönemöten på den platsen och han fick berätta hur han kom till tro vilket ledde till att en av de som hade förföljt oss och förföljarens familj kom till tro på Herren Jesus.
Gud gör mycket och vill göra mycket på den platsen och I Indien så motsånd kommer också men Jesus har vunnit seger! Genom denna erfarenhet har jag verkligen på nära håll fått se den förföljelse som många kristna får utstå här I Indien och fått en större börda att be för dem. Många gör ett underbart arbete på avlägsna platser och möter mycket förföljelse. Vi har ett ansvar att be för dem. Jag tror att Gud vill komma starkt över Indien och han kan röra också vid de som förföljer till omvändelse som var fallet I Paulus liv. För egen del så är jag så tacksam till Herren som räddade mig, jag tar inte mitt liv lika mycket för givet nu men vet att mitt liv här ligger I Herrens hand som beskyddar, hjälper och stärker sitt folk. Denna händelse har inte fått mig att vilja dra mig tillbaka. Tvärtom. Jag ser att skörden är stor och arbetarna få. Jag har fått fråga mig själv dock många gånger: Är jag verkligen villig att lida för Jesu och evangeliets skull? Bibeln utlovar ju förföljelse för den som följer Jesus men när det är för Hans skull så är vi sannerligen välsignade och härlighetends Ande ska vila över oss. Bibeln säger också att det rättfärdiga måste lida mycket men Herren räddar honom ur allt!!!. Jag undervisade på VBS I den by vi besökte om William Carey- Missionens fader så jag vill jag passa på att avsluta med hans kända ord och uppmaning till oss alla:
“Expect great things from God and attempt great things for God”
/ M.S.
Här sitter jag & har precis läst ett vittnesbörd från Maria Sandberg som bor i Calcutta, INDIEN. Ni kan läsa det här nedan ifall ni vill! Det hoppas jag ni gör. GOD IS GREAT! ♥ Jag, Michelle, Lucas & farmor har nyss kollat klart på Stewart Little 2, som Michelle brukade kolla på 2 gånger/dan när hon var mindre :)
Idag är det alldeles grått ute, it's a little bit jobbigt. Så därför ska jag tillbringa dagen åt att städa rummet + möblera om. Det behövs! Och ikväll så blir det IDOL, god mat & gemenskap med familjen - det bästa med fredagar!
Som sagt - lovet är snart slut, & det är sorgligt, för det är verkligen skönt att kunna sova hur länge man vill. Fast idag vaknade jag av en puss från Lucas (lillebror). Kl. 10:30, så det var ju okey ändå. Drömde en mycket sjuk dröm precis då, så jag är glad att han väckte mig :)
Jag önskar er alla en skön fredag, ta hand om er ♥
Vittnesbörd från Maria Sandberg:
Vittnesbörd från Indien
Jag hade precis återvänt till Indien och hunnit vara här i ca två veckor när jag fick vara med om hur Herren räddade mig mirakulöst. Tillsammans med min cellgrupp, 8 stycken indier så hade vi åkt till en by I norra Indien för att genomföra tre dagars program av VBS (Vacation Bible School) för barnen på den platsen. Jag var den enda vita I teamet. Förutom VBS skulle vi göra hembesök och arrangera bönemöten I olika troendes hem. Första och andra dagen på VBS genomfördes utan några problem och barnen fick ta emot undervisning och välsignelse från Herren. Min uppgift var främst att berätta om en missionär. Jag hade valt att berätta om William Carey som kallas för missionens fader och som kom till och gjorde ett fantastiskt arbete I Indien under nästan 40 års tid. Jag berättade om hans kallelse, börda för att nå de förlorade, hans familj, arbete i Indien och också om alla de strapatser och utmaningar som han fick möta och också om hur Herren hjälpte och styrkte honom I allt. Barnen lyssnade uppmärksamhet och vår bön var att Herren skulle lägga ner några missionskallelser I deras hjärtan och en börda för att nå de förlorade I den byn de bodde I och på andra platser.
På kvällen, den andra dagen av vår teamresa blev vi uppmuntrade att besöka några olika troendes hem för att be för dem. Vi åkte alla dit, glada att få gå I Herren Jesu namn. Vad som väntade oss kunde vi inte ana. Efter att ha besökt några hem så gick vi till ytterligare en familj som så gärna ville att vi skulle komma. Några I teamet sjöng om Jesus som har befriat oss och vi bad för familjen. Då plötsligt hör vi en man utanför huset som börjar ropa ilsket med hög röst på Bengali; “Vad gör ni här? Ni får inte ha bön här!! Vi vill inte ha bön I det här området! Vi vill inte ha några kristna här! Varför har ni kommit hit? Ni kristna borde skämmas!” Detta ropande pågick säkert ca 20 min och medan det pågick så befann sig teamet inne I en familjs hus. Eftersom jag var den enda vita och den enda utlänningen på den platsen så fick jag gömma mig I ett rum som de släckte. Där satt jag ihopkrypen med sjalen över huvudet och bad allt vad jag kunde att Herren skulle komma till vår räddning. Jag tog också upp min telefon och ringde till en Pastor som var I ett av grannhuset och berättade för honom var som pågick. Jag visste inte hur jag och de andra I teamet skulle ta oss därifrån. Jag bad och hoppades att mannen som ropade skulle gå därifrån men istället så började han ropa till familjen som gömde oss: “ Vilka har ni där inne? Släpp ut dem annars bränner vi ner erat hus!” Den familjen blev ju naturligtvis rädda då och däför så föste de ut oss alla. Jag tänkte att jag måste försöka gömma mig så jag hade lagt sjalen på huvudet och min plan var att fly till grannhuset. När jag kom ut genom familjens dörr så såg jag dock att utanför deras hus stod ca 30 st män uppradade I två rader och hela vägen var helt upplyst av en gatulykta. Så min plan att försöka gömma sig misslyckades totalt. Enda flyktvägen för mig var att gå mellan alla de män som stod uppradade. Stämningen var minst sagt spänd och mycket ilska och hat låg I luften. Jag började småspringa mellan de två rader av män som stod där, hela tiden med en ivrig bön till Jesus på mina läppar om att rädda mig och de andra I teamet. När jag hade kommit en bit så drogs deras uppmärksamhet till mig och började ropa: Titta, hon försöker fly, fånga henne! Fånga henne först! Det är på grund av henne allt detta sker. Fånga henne!” Jag märkte att det var några män som sprang efter mig och en man kom framför mig också och stirrade ilsket på mig. I denna stund så hade jag tappat bort vart jag var och visste inte vilken väg jag skulle gå så jag började säga högt; “Var ska jag gå?” Då, efter några sekunder,som kändes som en evighet kom en flicka från församlingen och tog min hand och visade mig var jag skulle gå. Hon uppmanade också den mannen som hela tiden kom framför mig att låta mig vara! Vi hade nu svängt in på en mindre väg som var mörk. Jag bad hela tiden, småsprang och tittade ner I marken och visste inte vad som skulle hända nästa sekund. Jag hörde att det var män som sprang efter mig. De ropade “Fånga henne!” Då plötsligt såg jag upp och fick se Pastorn som jag hade ringt tidigare till komma ut från grannhuset på sin motorcykel. Han var på väg till polisen för att hämta hjälp från dem. Han var en bit bort så jag fick ropa högt för att han skulle höra mig. Han hörde att någon ropade och stannade motorcykeln. Jag sprang allt vad jag kunde och hoppade upp på motorcykeln och vi åkte iväg. Jag darrade I hela min kropp men började tacka Herren för att jag kunde åka därifrån. Jag tittade aldrig bakåt men fick veta efteråt att det var ca 10 män som hade sprungit efter mig för att fånga mig. Om jag hade tagit mig till grannhuset så hade det inte varit säkert så räddnigen var att just då när jag kom så dök också Pastorn upp med motorcykeln så att jag kunde fly därifrån. Herren grep in och räddade mig i rätt tid. Samma kväll flydde jag vidare I en bil till en stad två timmar därifrån.
När jag hade flytt så hoppade männen istället på de andra I teamet och två av dem blev slagna och deras biblar brändes. I en av de familjer som vi besökt bodde en lokal Pastor som blev mycket slagen och varnad att inte predika på den platsen. Senare så vände Herren denna händelse till ett underbart vittnesbörd. Den lokala Pastorn fick istället tillstånd från polisen att ha bönemöten på den platsen och han fick berätta hur han kom till tro vilket ledde till att en av de som hade förföljt oss och förföljarens familj kom till tro på Herren Jesus.
Gud gör mycket och vill göra mycket på den platsen och I Indien så motsånd kommer också men Jesus har vunnit seger! Genom denna erfarenhet har jag verkligen på nära håll fått se den förföljelse som många kristna får utstå här I Indien och fått en större börda att be för dem. Många gör ett underbart arbete på avlägsna platser och möter mycket förföljelse. Vi har ett ansvar att be för dem. Jag tror att Gud vill komma starkt över Indien och han kan röra också vid de som förföljer till omvändelse som var fallet I Paulus liv. För egen del så är jag så tacksam till Herren som räddade mig, jag tar inte mitt liv lika mycket för givet nu men vet att mitt liv här ligger I Herrens hand som beskyddar, hjälper och stärker sitt folk. Denna händelse har inte fått mig att vilja dra mig tillbaka. Tvärtom. Jag ser att skörden är stor och arbetarna få. Jag har fått fråga mig själv dock många gånger: Är jag verkligen villig att lida för Jesu och evangeliets skull? Bibeln utlovar ju förföljelse för den som följer Jesus men när det är för Hans skull så är vi sannerligen välsignade och härlighetends Ande ska vila över oss. Bibeln säger också att det rättfärdiga måste lida mycket men Herren räddar honom ur allt!!!. Jag undervisade på VBS I den by vi besökte om William Carey- Missionens fader så jag vill jag passa på att avsluta med hans kända ord och uppmaning till oss alla:
“Expect great things from God and attempt great things for God”
/ M.S.
Kommentarer
Trackback
